The Shamen Nostalgia

Will Sinnott dead may 1991 may he rest in peace I called him Chris

In the end of the 80´s there were a club called Electric Garden in Stockholm. A project by Harry Byrne where he let new bands play before they got well known. The set with The Shamen was very cool. At one point they had this lovely blue ligth as if a fire was set and I got the vision of a camp fire. I try ask them about this stage set moment after the gig. I was trying to find out if this feeling of sad missing was visualized by the blue light, as blue stands for the feeling of missing.
Never got any answer. As soon as discover I was really a journalist and no groupie they sent me off to the manager Michael instead.
After the gig Chris asked me if I would come to their after party, and the girl "from the year before, as Chris said when I asked him about her" told me there were no after party actually.
Ah whatever, it was sure not.
Anyway, M stayed at my place for couple of days and next night Chris called and told they had nowhere to sleep, since they only got money for one night at hotel. I offered the band to sleep in my flat and that made M to call Harry Byrne that was kind enough to put them up at his home instead.
Ancient times.
Strange thing was, when I heard one of them was dead I was sure it was Chris. And it was. Strange meetings. Not so much interaction, still connection somewhere established. Life.
Don´t know why I call him Chris. His name was Will Sinnott. He died when they made this video you saw in the beginning of this post. Sad. Indeed.



Still think Blue as a Colour is about missing for them. Since the cover of this album En-Tact, that is a kind of tribut to Will Sin as he also was called, is blue. One day I will ask, if Angus stay alive for me to be able to do so, if he answers...is another question.

Am still curious of that moment in the stage performance from back then, the first time I experienced them at Electric Garden.



I can´t find the version of The Shamen´s You Make Me Feel that was never promoted. The EP Will Syn decided to release for promo use. Right before he died. So I put up another version, by ARCHIVE that is another band I truly like a lot. Even I believe their Fuck U song is their absolute best.

Electric Garden was a kind of orangeri made of  music. The Shamen was one of  the nice treats I just stumbled upon by accident within it´s wilderness. The meeting with Chris lived in my mind for so long. As the curiosity for the purpose of  that blue light. Shamanism is special.

Well, they made Boss Drum laters and songs like this

The song is not exactly my cup of tea when it comes to music, the video is kind of cool anyway.

Another interesting thing they did was the S2 Translation. Music based on human DNA.



Still, for me they are what they were in Electric Garden. A mixture of the music from Drop album and In Gorbachev we trust.

Debaser - Mass Murder Agenda - Fear of Domination - Grande

Mass Murder Agenda Live på rockklubben Debaser Slussen Stockholm 3 oktober 2012. Foto: NineIZ


Debaser är en liten klubb vid Slussen mitt i Stockholms City, alldeles bredvid Gamla Stan. När vi anländer, efter en middag på gamla Hyndans Hörna, är det inte öppet än. Snart fylls det dock på med rockkids. Den coolaste punkaren på stället lyckas dock bli utslängd efter första bandets spelning. Han blir så ledsen att han tar en silverfärgad tub till papperskorg med sig och trär den över huvudet, sen går han sakta därifrån som Tin Man i Sagan om OZ. Kanske röjde han för mycket till Grande. Ett märkligt band. Deras ljudbild var helt felmixad. Sångarens röst var för hög och hade behövt mindre diskant, ljudvolymens fokus låg på trummorna (hårda och bra) och basen. Men de ville ha det så.  Dock blev det lite tradigt med sångarens mellansnack á la fritidsledare. För mig då. Fast deras fans röjde som vore de värsta punkgänget. Och musikaliskt var de jävligt bra, det lilla man hörde genom ljudmixen.

Fear of Domination hade ett våldsamt utspel och de var ett bra uppvärmingsband för Mass Murder Agenda. Det var deras första spelning i Sverige. På slutet försökte de lära publiken svära på finska. Sångaren hade en utstyrsel som fick mig att tänka på Rammstein. Jag gillade hans brallor och sönderslitna tröja. Och läderarmbanden. Syntpojken hade skägg eller smink som såg ut som Gene Simmons tunga. Han var rätt kul. Hans luftgitarr gick inte av för hackor. De var hårda. Men inte som Mass Murder Agenda. (Länken är från en tidigare spelning i år - med annan trummis än ikväll)

 

Första giget i Sverige. Fear of Domination Debaser Slussen Stockholm 2012. Foto: NineIZ

Mass Murder Agenda fick publiken att headbanganga. Oktober 2012. Debaser. Foto: NineIZ 

När Mass Murder Agenda väl drog isär den svarta ridån och började spela föll allt på plats igen. Deras hårda rytmer slår an en känsla av lugn harmoni inuti hela mig. Martin hade rakat håret och var sminkad lite som Jocke med svarta stripes över huvudskålen. Blomman hade sin gasmask och den var dekorerad med nåt slags tentakler som fick mig att tänka på HP Lovecraft. Jocke var som vanligt nersölad som vore han kölhalad i  olja. Tristan hade geleat håret så det såg riktigt svettigt stylat ut. Trummisen Peter såg man inte mycket av men de skymtar jag fick gav ett delikat intryck. På deras TV apparater spelades filmsnuttar upp som jag skulle vilja ha som videor. De är så härligt visuella. En skön mix av film och scenshow.

Pink Floyd idén går igen beträffande det, men inte musikaliskt då förstås.

Nepp. Att se ett gig med detta band är att bli manglad och dragen i en sträckbänk. Inuti. Samtidigt. Skön känsla. Självtortyr av det mysiga slaget som den Familjen Addams ägnade sig åt i de gamla svart vita filmerna. Själslig massage. Och öron o ögon balsam. 
Det Mass Murder Agenda ger på scen i ett livegig går inte att få på skiva. De måste bara ses.

Well, went to a gig with Mass Murder Agenda again. They were hard and visual as expected. Very cool Live Act they are. The Finish band Fear Of Domination did their first gig ever in Sweden this night. A Swedish band called Grande opened for these bands. 
One of their fans got thrown out and went so sad that he took a silverish tube for trash can and put over his head and loomed away. Too bad. He was the only genuine punk rocker kid I saw this evening. He missed the head liners. And the club missed an interesting decor person for this evening.